Läser en artikel av Jens Liljestrand i kulturdebatt i DN. Det är ett svar på en drapa som Maria Sveland skrivit; hon är tydligen upprör över nån TV-serie som inte framställer männen som ärketöntar, utan som vanliga killar med alla möjliga problem och dåligt självförtroende. Att det är en feministisk moralfilm, det går henne förbi - och det påpekar Jens Liljestrand med den förorättades röst. För han känner sig verkligen förorättad - han är ju feminist. Faktiskt. Eller?
Men egentligen struntar jag i seriens moralpredikan om att alltid göra som kvinnorna säger för att få deras respekt. Att underordna sig någon annans vilja bara för att de tillhör ett annat kön är mig fullständigt främmande. Jag vägrar att gå i någon slags försvarsposition för att jag är man och därigenom är behäftad av någon slags kollektiv mansskuld. Jag är inte heller intresserad av någon slags mall för mansroller - eftersom jag själv skapar min egna, individuella, roll. Att jag skulle underordna mig någon annan - man eller kvinna - för att uppfylla någon slags heteronormativitet för statsfeminismens bästa, det finns inte i min sinnevärld.
Och var hamnar vi då i jämställdhetsdebatten?
Under dagen kommer jag att skriva om den här - kände bara att jag var tvungen att få ner något "på papper".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar